I fredags så hade jag en tuff dag, och natten till fredagen så vart de ingen sömn alls!
Villiam kräktes i sängen, bara hostade så han inte kunde somna och Hampus va grinig..
så fredagen fick en dålig start.
Jag va så jäkla trött så jag kände att hela livet va helt värdelöst!
Jag va less på allt och alla, missnöjd med mitt liv!
Jag kände också hur avundsjuk jag va på min man som får åka iväg en hel dag och jobba, slippa barnskrik, slipp mata, slippa byta blöjor och allt där till.
Han är borta och träffar vuxna människor, har vuxna konversationer lyssna på musik och kunna längta hem till sina barn…
jag längtade bara bort ifrån mina barn..
de kändes så hemskt att känna så..
får man känna så?
Borde jag inte ha barn?
Är det normalt?
Är det för att jag varit hemma nu i 3år gravid och med småbarn?!
Vad ska man göra?
De är så jobbigt att känna sig missnöjd med sitt liv, känna att man vill bort ifrån sin familj..
men jag vet ju de också att om jag åker iväg på middag utan barnen så saknar jag ihjäl dom!
Men hur får man någon balans i det hela?
äntligen någon som känner samma som jag gör och har gjort länge. känner så igen mig i de du skriver. man är bara människa men när man blivit mamma tror ja man tänker att man ska orka allting. tack för du fick mig inse att jag inte är ensam i detta. varit hemma i 3år med, en son på 2,5 och dotter på 10mån. Det är tufft.
jag vet känslan och har de precis likadant! Jag har varit hemma 3,5 år med mina barn och de är full fart med mina vildingar ifrån morgon till kväll. I höstas så fick jag en utmattnings depression och räddningen för mig var att gå och prata med någon och få lov att ta mig egen tid för att kunna tanka energi för att man skulle orka och inte bryta ihop igen. Tack Ullis för att du tog upp de här i bloggen ❤️
Du är beundransvärd som vågar skriva så öppet och ärligt. Det du känner är fullt normalt, alla småbarnsföräldrar känner det någon gång men alla vågar inte prata om det.
Du har fått två barn så nära inpå, du har i stort sett bara varit gravid och mamma den sista tiden. Du har nog tappat bort dig själv lite, du har inte haft tid och möjlighet att bara få vara du, ha tid för dig själv och ta hand om dig själv som du behöver. Men det kommer tillbaka. Håll ut, det blir lättare med tiden. Dina känslor är fullt befogade, det är modigt att våga erkänna hur du känner. Man ska vara ärlig mot sig själv och andra om hur man känner, kämpa på! Du är grym!
Självklart får man längta bort från sina barn! Att sen längta efter dom när man väl är borta är en härlig känsla och även ett väldigt bra tecken ? Du behöver inte ha dåligt samvete, du behöver bara försöka komma ifrån mer. Att jobba något pass i veckan eller jobba en helg då och då på kirurgen skulle göra dig gott, det gjorde de för mig när jag var föräldraledig ?
Åh, så jobbig känsla! Känner verkligen igen mig! Vissa dagar värre än andra, men så kommer dom där dagarna, där man gör en liten utflykt och ser barnens lycka, då är allt så värt de!
Vi var i björkbackaparken häromdagen, barnens lycka var total, ha ha, en nyyy lekpark (för dem), sjukt spännande ?
Vi kanske kan dra dit tillsammans nån dag? ?
Jag vet känslan. Man älskar såklart sina barn och skulle göra allt för dom, men när man är den som är hemma hela dagarna och får ta hand om alla konflikter som kan uppstå och sen allt annat som måste göras som mata, byta blöja, vardagssysslor som aldrig tar slut så är det väl inte så konstigt att man nån gång längtar bort och känner sig missnöjd med sitt liv. Jag tror många känner så men vågar inte prata om det öppet, rädsla för att kanske bli dömd som en dålig förälder. Det är starkt av dig att ta upp sånt här och faktiskt våga säga att allt är inte helt underbart jämt med barn. Det kan vara riktigt tufft många gånger. Skönt att faktiskt få läsa att det är fler än en själv som känner så ibland. styrke kramar ?
Jag drog en lättnads suck när jag läste detta. Jag känner precis samma sak. Är hemma med min 6 månaders dotter och har en son på 2,5 år. Kan känna mig så otrolig ensam och frustrerad över att inte kunna föra en vuxen konversation och bara få vara ”josse” och inte mamma hela dagen.
Man känner sådan skam över att känna som man gör för att alldeles för få vågar erkänna att de känner så här!
Jag tackar dig något så fruktansvärt för att du skrev detta inlägg som satt pricken över I.t om hur jag har känt så länge man aldrig kunnat sätta ord på.
En stor kram vill jag skicka till dig för att du genast gjort min dag 10 gånger bättre!
Du är grym ullis! TACK för att du alltid är så himla ärlig och öppen i din blogg!
Ett under att du inte brutit ihop för länge sedan!! Två barn så tätt, samtidigt som du inte är nöjd med någonting utan måste totalrenovera huset från topp till tå långt in på nätterna. Behövs väl ingen ingenjörs utbildning för att fatta att sömn a och o dom första småbarnsåren!! Och svaret på din fråga: Nej! Det är inte normalt att längta bort från sina barn!!
Men fyyyy vilken onödig kommentar. Vem är du att säga om det är normalt eller inte. Jag tror att det är fullt normalt att känna så ibland och jag tror de flesta föräldrarna känner så någon gång. Jätteonödig kommentar. Varför trycka ner andra på det sättet!?
Alltså ullis! Seriöst????
Fy fan vad onödig kommentar. Peppa istället för att trycka ner. Tycker att Ulrika är så sjukt modig som vågar prata om denna typ av funderingar som är så sjukt vanliga med tabubelagda.
Jag är samma här men hittat en timanställning så då och då ta nån dag jobb så går jobba, pappan ta då ledig istället så får han liten ansvar för barn
Jag blev deprimerad faktiskt
Tro att den känslan är rätt normal när man varit hemma länge. Man sakna att få vara sig själv få äta upp maten själv utan 10 avbrott av olika anledningar. Men nån dag på jobbet längtar man hem och efter dagarna att bara vara. Försök och njut ?
Jag skulle säga att det är helt normalt. Det är inte hälsosamt att vara med sina barn 24/7 heller. Och med lite sömn och lite social samvaro så blir man smått galen. Jag kände precis likadant när min minsta var liten, jag mådde psykiskt dåligt och bestämde för att börja jobba igen när hon var ca 7 månader. Så min sambo fick vara hemma pappaledig innan det var dags för inskolning. Du ska inte må dåligt över att du vill bort ibland. Klart man saknar sina barn bara man är borta minsta lilla och det måste man få göra. Men du är inte ensam. Har du pratat med din man och frågat om han vill vara hemma något med barnen? Har du funderat på att börja jobba lite smått? Behöver inte vara mer än 1-2 dagar i veckan. Kram till dig ?
Det är helt normalt!!
När båda barnen börjat på dagis och du kan vara du på dagarna så kommer du att uppskatta varenda sekund ni får tillsammans.
Förutom vid middagsbordet, det kommer alltid att vara hemskt 😉
Kram!